Hästens leder

Ledens fysiologi

1=ledhålan
2=ledkapsel
3=ledbrosket
4=ledvätskan

Ledytorna i kroppen täcks av ett tunt lager ledbrosk. Det har till uppgift att ta upp och jämnt fördela belastningar som uppstår när hästen rör sig och därmed minska friktionen mellan skelett benen. Leden innefattar strukturer som ledkapsel, ledbrosk, senor, ligament och ben. Ledhålan är utfylld av ledvätska och hyaluronsyra ger vätskan dess segflytande konsistens. Bilden till ovan visar en kotled i genomskärning där

Ledens strukturer har den gemensamma viktiga funktionen att fördela och utjämna det tryck som uppstår när hästen rör sig. Förmågan hos ledbrosket att fördela och motta belastning är beroende av den specialiserade kompositionen och organisationen av bindväven.

Karpalled sedd ovanifrån. Ledbrosket är vitt, slätt och har en glatt yta. Två viktiga beståndsdelar i brosket är kollagen och aggrekan  och därtill kommer ytterligare tusen beståndsdelar (molekyler) som tillsammans bildar den specialiserade vävnaden som brosket är. Hyaluronsyra finns i brosket och är sammanbundet med aggrekanet som tillsammans binder vatten. Tillsammans bildas ett högt svällningstryck av brosket som motverkas av kollagenets förmåga att ta upp dragbelastning. När hästen belastar benet pressas en del av vattnet ut ur ledbrosket upp på ytan och förbättrar smörjningen av leden. När hästen avlastar benet dras vattnet tillbaka genom aggrekanet och brosket återtar då sin tjocklek.

Broskets förmåga kan liknas vid en tvättsvamp och möjliggör att brosket kan anpassa sig för att ta upp olika typer av belastning. Ledbroskets egenskaper är beroende av normalt fungerande broskceller som bildar byggstenarna till bindväven. Cellerna i ledbrosket som är få till antal bildar byggstenarna till bindväven och hos den vuxna hästen återbildas de inte med samma hastighet och med samma unika samman sättning som hos den unga. Cellerna förmåga att producera byggstenar till den stötdämpande bindväven påverkas när leden belastas. Träning kan således inverka både positivt och negativt på produktionen av ledbrosksproteiner.

Ledens patologi

Osteoartrit (OA) är generellt sätt den vanligaste orsaken till ledskada hos häst. Benämningen artros och osteoartros används även synonymt till osteoartrit. OA är en sjukdom där tillståndet utvecklas långsamt och försämringen sker gradvis och som slutligen leder till ledsvikt. Vid broskskada förstörs brosket delvis eller helt och kan innebära att ben ledar mot ben. Ledens övriga vävnader som ben, ligament, led hinnor och ledvätska påverkas även och belastningen ger upphov till smärta. OA kan drabba hästens alla leder men kotled, knä och has är vanligast drabbade. Osteoartrit hos häst kan ge upphovtill varierande grad av hälta, värme, stelhet, gallor och försämrad rörlighet.

Uppkomst

OA kan uppstå i en normal led som är utsatt för onormala påfrestningar exempelvis överträning, men också som resultat av normal användning av en led som av någon orsak är försvagad tex efter frakturer och ledbandsskador. Ytterligare sådan orsak kan vara felställningar i benen eller exempel vara en ärftlig svaghet i ledbroskets byggnad.

Förslitningsrelaterat

Hos häst är OA i de flesta fall förslitningsrelaterat där en upprepad överbelastning resulterar i en inflammation som ofta startar i ledkapseln. En rad inflammatoriska enzym frisätts till leden och bryter ned ledbrosket och hyaluronsyran i ledvätskan.

Trav och galopphästen som springer snabbt genererar tex skador i sina framknän då de i belastningsögonblicket får ett kraftigt tryck på broskets framkant. De upprepade trycket kan i tidigt skede orsaka förändringar i brosket och leden som endast kan påvisas genom analys av prov från ledvätska, blod eller urin (ännu endast på forskningsnivå).

Nedbrytningsprodukter från brosk och ben är ett uttryck för en ökad nedbrytning i leden. Senare kan även mikroskopiska, och därefter makroskopiska förändringar i ledbroskets struktur ses i form av avsaknad av brosk och ojämnheter och så småningom sprickor i ledbrosket .

I överkanten till vänster ses en broskskada som är utbredd och på något ställe går ända ner till det underliggande benet.

I slutstadiet förstörs ledbrosket helt och ben ledar mot ben vid belastning. Det underliggande benet omorganiseras samtidigt i takt med ökad belastning och i slutstadiet ger upphov till en överdriven bentäthet och bildning av hålrum (cystor).

 

En ökad aktivitet särskilt perifert i leden med nybildning av brosk och ben leder till bildning av kantpålagringar, synliga på röntgenbilden som osteofyter. Förändringar i slutstadiet av OA kan ses vid röntgen-undersökning som minskad brosktjocklek (”sänkt ledspringa”), osteofyter, ökad bentäthet och cystor i benet.